Klipp kabeln Cutting the cable
Under 2024 sa den svenska regeringen nej till Hansa PowerBridge, en planerad 700 MW-kabel från Skåne till Tyskland. I maj i år pausades eller exkluderades ytterligare tre utlandsförbindelser i Svenska kraftnäts investeringsplan, med motiveringen att EU inte ska få “svenskarnas elpengar”. Parallellt driver Vänsterpartiet och en rad organisationer kampanjen för “Sverigepriser”, ett inhemskt elpris som är lägre än exportpriset (ett förslag som riksdagen avslog i april). Uttrycken skiljer sig, men instinkten är densamma: behåll elen hemma, håll priset nere, rädda stålverken och massafabrikerna. Frågan är vad det faktiskt skulle kosta, vilket ingen hade räknat på i en modell som täcker hela ekonomin, förrän helt nyligen.
Nu har två nationalekonomer, Christoph Böhringer och Bengt Kriström, gjort just det i en allmän jämviktsanalys av den svenska ekonomin, publicerad av CESifo i juni. De kallar politiken “cutting the cable”, att klippa kabeln, och menar uttryckligen inte bara en formell exportkvot utan hela batteriet av åtgärder som dämpar prisöverföringen från dyrare grannmarknader: att neka nya kablar, minska överföringskapaciteten, sätta nödgränser vid knapphet. Hansa PowerBridge nämns som ett exempel från verkligheten.
Utgångspunkten är de tre branscher debatten handlar om: järn och stål, icke-järnmetaller samt massa och papper. Branscherna är de mest elintensiva och exportberoende i svensk ekonomi, vilket gör dem särskilt utsatta när det internationella elpriset stiger. De är också små: tillsammans står de för ungefär fyra procent av svensk produktion och två och en halv procent av löner och förädlingsvärde, mot över tio procent av exporten. Stor politisk röst, litet ekonomiskt fotavtryck. Det förhållandet är grundläggande för studien.
Modellen jämför fyra vägar när det internationella elpriset stiger, i steg upp till en fördubbling. I den första får marknaden verka fritt. I den andra låses nettoexporten på nivån före prischocken, och det inhemska priset stannar därmed kvar där det var. I den tredje och fjärde släpps handeln fri, men industrin får en riktad subvention, på produktion respektive sysselsättning, kalibrerad så att den ger exakt samma skydd som exportkvoten. Resultatet är entydigt. Vid en fördubbling av det internationella priset ger fri handel en välfärdsvinst på över 3,5 procent av den reala konsumtionen för ett svenskt genomsnittshushåll, eftersom Sverige säljer mer el till högre pris. Exportkvoten skyddar industrin men krymper vinsten till under en procent. Subventionerna skyddar industrin lika bra och behåller nästan hela vinsten. Skälet är det som nämndes ovan: eftersom de tre branscherna är små blir subventionen liten, medan exportkvoten stör en hel marknad för att skydda en liten del av ekonomin.
Så långt är slutsatsen obekväm för dem som vill klippa kabeln. Men studien har en andra hälft som är minst lika besvärande för dem som vill låta marknaden verka fritt, och lyfter en aspekt som sällan nämns i debatten: vinsten från fri handel fördelas inte jämnt. I modellen är vattenkraften och kärnkraften låsta i kapacitet, av politiska och fysiska skäl, och kan inte bygga ut när priset stiger. Prisökningen blir därför ren ränta för dem som äger anläggningarna. Samtidigt pressas ersättningen till arbete och rörligt kapital i övriga ekonomin. Fri handel flyttar med andra ord inkomster från löntagare och företag i allmänhet till ägarna av elproduktion i synnerhet. Om den omfördelningen bedöms som oönskad, och om det inte går att beskatta tillbaka den till rimlig kostnad, så kan exportbegränsningar försvaras. Inte som effektivitetspolitik, för det är de inte, utan som fördelningspolitik. Författarna lägger fram villkoret snarare än slutsatsen, vilket är rätt ordning: det är en fråga om vad man vill, inte vad som är billigast.
Två förbehåll hör till helhetsbilden. Modellen har ett representativt hushåll, vilket betyder att den inte fångar att högre elpriser slår hårdare mot hushåll med små marginaler; det är ett viktigt fördelningsargument av annat slag. Och i den mån räntorna från elproduktionen tillfaller utländska ägare blir den inhemska vinsten av fri handel mindre än modellen visar. Ingen av invändningarna stjälper dock slutsatsen om subventioner mot kvoter, men de förklarar varför frågan inte kommer att avgöras av en välfärdssiffra.
Det som återstår är att se vad Sverige faktiskt gör, för i praktiken finns ingen exportkvot att rösta om; däremot en rad beslut om kablar. Hansa PowerBridge, Konti-Skan Connect, Aurora Line 2 och Fenno-Skan 3 är de konkreta hävstänger som en svensk kabelklippning består av, oavsett hur besluten motiveras. Om motivet är flaskhalsinkomsterna och EU:s nätpaket är det en förhandlingsposition. Ifall syftet är att hålla nere det inhemska priset är det just den politik som studien räknat på, med den tillhörande kostnad studien anger. Det vore inte orimligt att be den som fattar besluten att säga vilket.
In 2024 the Swedish government said no to Hansa PowerBridge, a planned 700 MW cable from Skåne to Germany. This May, three more interconnectors were paused or excluded in Svenska kraftnät’s investment plan, on the stated grounds that the EU should not get “the Swedes’ electricity money”. In parallel, the Left Party and a coalition of organisations are campaigning for “Sverigepriser”, a domestic electricity price set below the export price (a proposal the Riksdag rejected in April). The wording differs, but the instinct is the same: keep the electricity at home, keep the price down, save the steelworks and the pulp mills. The question is what it would actually cost, which nobody had run through a model covering the whole economy — until very recently.
Two economists, Christoph Böhringer and Bengt Kriström, have now done exactly that in a general equilibrium analysis of the Swedish economy, published by CESifo in June. They call the policy “cutting the cable”, and they mean by it not only a formal export quota but the whole family of measures that damp price transmission from more expensive neighbouring markets: refusing new cables, reducing transfer capacity, imposing emergency limits during scarcity. Hansa PowerBridge is cited as a real-world example.
The starting point is the three industries the debate is about: iron and steel, non-ferrous metals, and pulp and paper. These industries are the most electricity-intensive and export-dependent in the Swedish economy, which makes them genuinely exposed when the international price rises. They are also small: together they account for about four percent of Swedish production and two and a half percent of wages and value added, against more than ten percent of exports. Large political voice, small economic footprint. That relationship is fundamental to the study.
The model compares four paths as the international electricity price rises, in steps up to a doubling. In the first, the market is left to work. In the second, net exports are frozen at the pre-shock level, so the domestic price stays where it was. In the third and fourth, trade is left free but the industries receive a targeted subsidy, on output or on employment, calibrated to give exactly the same protection as the export quota. The result is unambiguous. At a doubling of the international price, free trade delivers a welfare gain of more than 3.5 percent of real consumption for a representative Swedish household, because Sweden sells more electricity at a higher price. The export quota protects industry but shrinks the gain to under one percent. The subsidies protect industry equally well and keep almost the entire gain. The reason is the one above: because the three industries are small, the subsidy is small, whereas the export quota distorts an entire market to protect a small slice of the economy.
So far the conclusion is uncomfortable for those who want to cut the cable. But the study has a second half that is at least as awkward for those who want the market left alone, and it raises a point that rarely comes up in the debate: the gain from free trade is not evenly shared. In the model, hydro and nuclear capacity are fixed, for political and physical reasons, and cannot expand when the price rises. The price increase therefore becomes pure rent for whoever owns the plants. Meanwhile the return to labour and mobile capital across the rest of the economy is squeezed. Free trade, in other words, moves income from wage earners and firms in general to the owners of power generation in particular. If that redistribution is judged undesirable, and if it cannot be taxed back at reasonable cost, then export restrictions can be defended. Not as efficiency policy, because they are not, but as distribution policy. The authors state the condition rather than the conclusion, which is the right order: it is a question of what one wants, not what is cheapest.
Two caveats belong in the full picture. The model has one representative household, which means it does not capture that higher electricity prices hit households with thin margins harder; that is an important distributional argument of a different kind. And to the extent the rents from power generation accrue to foreign owners, the domestic gain from free trade is smaller than the model shows. Neither objection overturns the finding on subsidies versus quotas, but they do explain why the question will not be settled by a welfare figure.
What remains is to see what Sweden actually does, because in practice there is no export quota to vote on — only a series of decisions about cables. Hansa PowerBridge, Konti-Skan Connect, Aurora Line 2 and Fenno-Skan 3 are the concrete levers a Swedish cable-cutting would consist of, however the decisions are justified. If the motive is congestion revenue and the EU grid package, it is a negotiating position. If the aim is holding down the domestic price, it is precisely the policy the study has costed, at the cost the study reports. It would not be unreasonable to ask those making the decisions which one it is.