Vad ändras med den nya anslutningsavgiften 2027? What changes with the new connection-fee rules in 2027?
Du och din granne bor i olika nätägares område och ska båda ansluta en ny anläggning i sommar: en villapool med värmepump, en mindre verksamhetslokal. Ni jämför offerter och de skiljer sig åt mer än ni väntat er, utan att någon av er riktigt förstår varför. Det är precis det problemet Energimarknadsinspektionen (Ei) tar itu med i ett nytt regelverk, EIFS 2026:10, som gäller alla landets elnätsföretag från 1 januari 2027. I dag utformar varje nätägare sin egen modell för anslutningsavgifter, inom ganska lösa ramar; från årsskiftet gäller samma detaljerade regler för alla.
Huvudprincipen är att avgiften ska vara “grund”: du betalar bara för det som är specifikt för din anslutning, fram till närmaste transformatorstation eller nätdel som redan finns eller planeras. Kostnader längre bort i nätet, sådant som gynnar fler än dig, bakas i stället in i nätavgiften som alla kunder delar på. För den vanligaste typen av anslutning, en anläggning med en mätarsäkring på högst 25 ampere, blir avgiften dessutom schabloniserad: en fast summa för de första 100 metrarna fågelväg till transformatorstationen, en metertaxa upp till 600 meter, och därefter en individuellt beräknad avgift. Du kan alltså räkna ut ungefär vad du kommer att få betala, eftersom alla nätbolag bygger avgiften på samma modell, även om de själva sätter sina schablonvärden.
Grundprincipen har ett undantag, och det är där de flesta missförstånden uppstår. Om nätägaren med en vanlig, grund avgift bara skulle få täckning för en liten del av den faktiska kostnaden, eller om det finns andra särskilda skäl, ska avgiften i stället vara djupare. Ei:s allmänna råd ger tydliga exempel: en avlägset belägen fastighet som kräver omfattande ledningsdragning, en anläggning som tar en oproportionerligt stor del av en delad nätdel i anspråk, en anslutning som kräver förstärkning i det överliggande nätet, eller en anslutning till ett nät med begränsad kapacitet. Det är med andra ord precis de anslutningar som redan är svårast: stora nya laster, verksamheter på landsbygden, anslutningar i hårt belastade områden. Den som väntat sig att reformen bara gör allt billigare kan bli överraskad; för en del kunder blir notan högre än vad lösare praxis hade gett i dag, eftersom nätägaren nu har ett tydligare regelverk att stödja sig på när den tar betalt för den faktiska kostnaden. Ett alternativ i det läget är ett villkorat avtal: du accepterar en lägre garanterad effekt, som nätägaren får begränsa vid hög belastning, mot en snabbare eller billigare anslutning.
En grupp förlorar dessutom ett undantag helt: mikroproduktion, som solceller, har enligt ellagen kunnat slippa avgiften. Det undantaget förs inte vidare 2027, eftersom Ei bedömer att ett generellt undantag för en kundgrupp strider mot EU-rättens krav på att avgifter ska vara objektiva och icke-diskriminerande.
För nätägaren handlar förändringen mest om att bygga om sin egen modell: ta fram eller välja schablonvärden, kunna motivera varför en anslutning kvalificerar för undantaget, och räkna med att tvister kan gå till prövning hos Ei innan praxis sätter sig. Ett mindre bolag med många glest utspridda kunder kommer sannolikt att använda undantaget oftare, och märka förändringen mer än ett stort bolag i tätort.
Det som händer 2027 är bara halva bilden. Från och med nästa intäktsramsperiod, RP5 2028, avser Ei att justera nätägarens intäktsram för anläggningar som redan är betalda via anslutningsavgifter, något som i dag i praktiken låter kunder betala för samma elstolpe två gånger: en gång i avgiften, en gång i nättariffen. Den delen av reformen syns inte i din offert 2027, men den är minst lika viktig, och förtjänar sin egen text.
You and your neighbour sit in different grid companies’ territory and are both connecting a new facility this summer: a heat-pump-equipped house, a small commercial unit. You compare quotes and they differ more than either of you expected, without either of you quite knowing why. That is the exact problem Sweden’s energy regulator, Ei is addressing with a new rulebook, EIFS 2026:10, which applies to every Swedish grid company from 1 January 2027. Today each grid company designs its own connection-fee model within fairly loose statutory bounds; from the new year, one detailed rulebook applies to all of them.
The default principle is that the fee should be “shallow”: you pay only for what’s specific to your own connection, up to the nearest transformer station or network section that already exists or is planned. Costs further out in the grid, the kind that benefit other customers too, are instead folded into the network tariff everyone shares. For the most common case, a facility with a fuse rating of 25 amperes or less, the fee becomes standardised outright: a fixed sum for the first 100 metres as the crow flies to the transformer station, a per-metre rate up to 600 metres, and an individually calculated charge beyond that. You can work out roughly what you’ll pay, because every grid company builds the fee on the same model, even though each sets its own standard values.
The default principle has an exception, and that’s where most of the confusion sits. If a shallow charge would leave the grid company covering only a small share of the actual cost, or if other special reasons apply, the fee must instead be deeper. The examples in Ei’s general guidance are pointed: a remotely located property needing extensive new lines, a facility using a disproportionate share of a shared network section, a connection requiring reinforcement further up the grid, or a connection into a capacity-constrained network. In other words, exactly the connections that were already the hardest: large new loads, rural businesses, connections in already-strained areas. Anyone expecting the reform to simply make everything cheaper may be surprised; for some customers the bill will land higher than looser current practice would have given them, because the grid company now has a clearer rulebook to lean on when charging what the connection actually costs. One alternative at that point is a conditional connection agreement: you accept a lower guaranteed capacity, which the grid company can curtail at times of high load, in exchange for a faster or cheaper connection.
One group also loses an exemption outright: microproduction, such as rooftop solar, has been able to skip the fee under the Electricity Act. That exemption is not carried forward in 2027, because Ei has found that a blanket exemption for one customer class conflicts with EU law’s requirement that fees be objective and non-discriminatory.
For the grid company, the change is mostly about rebuilding its own model: producing or choosing standard values, being able to justify why a given connection qualifies for the exception, and expecting disputes to go to Ei for review before practice settles. A smaller company with many sparsely spread customers will likely use the exception more often, and feel the change more than a large urban one as a result.
What happens in 2027 is only half the picture. Starting with the next revenue-cap period, RP5 in 2028, Ei intends to adjust a grid company’s revenue frame for assets already paid for through connection fees, something that today effectively lets customers pay for the same pole twice: once in the fee, once in the network tariff. That part of the reform won’t show up in your 2027 quote, but it matters at least as much, and deserves its own piece.